Höga ambitioner och snart är det slut

 
 
Som med mycket annat så hade vi höga ambitioner för den här bloggen och hur ofta vi skulle publicera nåt, sen kom typ, livet, emellan. Praktiken är snart slut. Mot slutet så har skolorna varit stängda och vi har tilldelats administrativa uppgifter för att kompensera för deras relativt långa jullov. Det är så svårt att sammanfatta en så här upplevelse. Det har förmodligen varit några av de bästa veckorna och månaderna i mitt liv. Jobbmässigt har det varit så spännande. Den senaste tiden har jag fått närvara vid ganska många utredningar med små barn. Även om jag mest observerat så har det varit så lärorikt att testa på och bli mer bekväm dels med testmaterial och dels med olika sätt att integrera med barn i fem och sexårs åldern. Jag har fortsatt att följa min egen klient från en av högstadieskolorna och varit med på några olika utbildningsdagar med personalen. Jag har även hikat upp på berget här bakom på Måns initiativ. Jag längtar inte hem. Det är så tråkigt att säga när en egentligen borde vara tacksam över en relativt lång och helt fantastisk resa. Men att ha fått in rutiner, hitta o känna sig hemma i stan, lärt känna nya vänner m.m. har bara gett mersmak. Så mycket att vi kollat upp ganska grundligt möjligheterna att söka jobb som psykolog i Kapstaden sen, (det verkar inte alltför svårt att konvertera sin legitimation efter examen).
Ledigheten inleddes med att hyra bil och köra uppför Sydafrikas kust, själva julen spenderades i Mozambique och på julafton dök vi med valhajar i indiska oceanen. Men nu är det slut och det är dags att börja processa och åka tillbaka mot Umeå. Sammanfattningsvis så är kanske det bästa rent personligen med den här resan att se hur väl Marina (som snart fyller tre) har anpassat sig, lärt sig engelska och utvecklats av att resa på det här sättet. Att ha fått dela den här tiden och min vardag med henne, Måns, Emma, Sara och Jonni och alla galna upptåg vi har hunnit med. Hur vi har lärt känna varandra, stört oss på varandra, lärt oss förstå och uppskatta varandras olikheter och på riktigt blivit som en liten familj tillsammans. Det är så mycket som jag skulle vilja nämna, saker vi gjort och insikter som vi har fått men jag ska lämna över ordet till dom andra och se till att vi får upp lite nya bilder här. I efterhand lovar jag att skriva ett inlägg om hur det varit att resa med barn samt ett inlägg om hur vi gjorde för att skaffa praktikplats utomlands.
Ha det gött och ses snart ni som också kommer tillbaka till Norrland! 
 
 
 
 
 
 

Kaos & kalas

 
För några veckor sen fick vi i uppdrag att genomföra workshops om studieteknik på en high school. Vi valde att basera workshopen på ett test som avser att visa vilken inlärningsstil som man främst använder sig av för att ta in information. Testet i sig är vi alla egentligen väldigt skeptiska till, men eftersom vi skulle ansvara för 130 kids fick det duga för att hålla det någorlunda simpelt. 
 
Förra torsdagen höll vi första delen av workshopen. Vi gav information om upplägget och presenterade kort konceptet med studieteknik och presenterade sedan testet. Därefter fick eleverna fylla i testet och själva rätta det. Trots att så många deltog gick allt riktigt smidigt! Vi avslutade första delen av workshoppen med att klargöra att vi skulle bjuda på mer information och tips för varje inlärningsstil vid nästa träff. Allt var frid och fröjd. 
 
Igår höll vi den andra delen. Kaos. Tanken var att dela upp gruppen i tre mindre grupper efter barnens primära inlärningsstil - auditory, visual och kinaestetic. Därefter ville vi dela med oss av våra efarenheter av olika studietekniker och uppmuntra barnen till att prata om hur dom bruka studera, och vad de skulle kunna göra annorlunda. Att dela upp 130 tonåringar i grupper, ta sig från punkt A till B och därefter uppmuntra till diskussion visade sig vara lite svårare än vi trott. Diskussionerna i smågrupper kom knappt igång och det tog oändlig tid att lyckas dela upp eleverna. Kort sagt lärde vi oss förmodligen mer än barnen, och kontentan av hela upplevelsen fick bli att det kan vara smart att hålla upplägget tydligt och enkelt i väldigt stora grupper. Så här i efterhand tänker jag att det hade varit bättre att hålla ihop gruppen och haft ett mer föreläsningsliknade upplägg för att undvika det förvirrade kaos som uppstod när vi skulle dela upp gruppen. Sen verkar det dessutom i efterhand ganska självklart att vi borde utformat upplägget efter varje grupps enskilda inlärningsstil.. Hur som helst, vi lärde oss mycket och det var kul att jobba med en sån stor grupp!
 
Efter vår traumatiska upplevelse med den misslyckade workshoppen var det dags för middag på en av skolorna. Personalen på kontoren i Kapstaden hade organierat en liten fest för att tacka alla engagerade föräldrar och lärare på skolorna i området. Barn från alla skolor hade förberett massor med fina uppträdanden och det blev en riktigt mysig kväll! Väl hemma gick vi vidare ut för att ta några drinkar på stan. Den första torsdagen varje månad har en massa konstgallerior och typ alla restauranger och barer på stan öppet sent, så det ville vi såklart inte missa!
 
 
 
 
 
 

UTBILDNING I SANDLÅDETERAPI

 

 

När de andra åkte till Leshoto så fick jag åka på en utbildning för ickeverbalterapi. För många av de barn som kommer till kontoret anses det behövas dels ett långt alliansbygge och dels inte vara möjligt förrän längre in i processen att prata och beskriva sina problem. Det finns ett antal tekniker som de använder på CK, bland annat Play Therapy och Sand Tray Building vilket var fokus för den här utbildningsdagen. Det är som jag förstått en variant av den kontroversiella Erica-metoden som både rosas och risas i Svedala. Iaf så ber man som steg ett barnet att bygga en bild av sin värld i sandlådan. Barnet får välja mellan en mängd leksaker, plastdjur, små dockor, små hus, båtar, soldater som hen får placera ut i sanden. Sedan får barnet förklara vad det är som hen byggt. Vilka viktiga personer har barnet valt att ha med i livsbygget, vilka finns inte med, varför valde hen just den figuren för att representera t.ex. en förälder. Vi fick se videor och höra om exempel där väldigt mycket information framkommit genom att arbeta så här. Steg två är dock mer kontroversiellt och innebär att tolka det som barnet byggt och berättat om vidare. Dels genom symbolism och dels genom tolkningstekniker som t.ex. delar in sandlådan i fyra hörn där det ena representerar pappan, det ena mamman och så vidare. Psykologerna och terapeuterna bestämmer själva om de känner sig bekväma med att använda sandlådan i behandling men sandlådan med tillbehör ska alltid finnas att tillgå i alla behandlingsrum.  Inom Community Keepers finns den traditionella debatten om PDT, KBT och allt  däremellan. Vår handledare säger sig arbeta eklektiskt medan det finns två uttalade psykodynamiker och två KBTare. Ni får själva gissa vilka som använder tolkningssteg nummer två och inte.